Orkesta Lundby

Redan när Arja sjöng Höstvisa för väldigt många år sedan började jag förstå att det är på hösten vi skördar. Då med tanke på att vi levt kanske hälften av våra liv. Kanske mer, kanske mindre. Vi har våndats, förskräckts, gråtit, grälat och stångat våra pannor blodiga, men någonstans runt 50 började jag inse allt jag hade varit med om. Alla ofattbara oförglömliga stunder fulla av lärdom och glädje. Idag känner jag att jag kan skörda frukten av mitt liv. Många är pusselbitarna som faller på plats. Vissa med sorg andra med bubblande glädje.


I går när Skrållan och jag var ute på vår motionsrunda såg jag helt plötsligt att våra fruktträd dignar av frukt. Alla äppelträden. Även det riktigt gamla som mest är förvuxet verkligen tyngs  av frukter. Träden ser ut som risbuskar som belönats med massor av röda medaljer. Till och med vårt päronträd (Carls dopgåva från Hanne för 20 år sedan) är översållat med päron. HÄRLIGT!