Orkesta Lundby

Just hemkommen från en promenad längs med havet. Finns det något som smeker själen som havets brus? Den milsvida sikten med bara solens strålar som bländar? Doften av ett småbusigt hav som böljar friskt? Detta kommer jag alltid att älska oavsett var jag befinner mig.
Liksom böljande fält, lummiga skogar och grönkläddar kullar. För mig är naturens styrka, skönhet och storhet det som överskuggar allt. Jag finner oftast mina svar efter vandringar i naturen.
Fjärilens lätta vingslag, bofinkens vackra sång, harens vimsiga skuttande och älgens majestätiska gång. Blommans små kronblad, pistiller och stånadre. Olika skapade för att locka olika insekter. Färgrikt eller färglöst ändå fascinerande. Trädens bladkronor som vajar i vinden. Otroligt att de kan stå kvar dag efter dag. År ut och år in i flera hundra år. Trots orkanvindar, snöoväder eller osannolikt sträng kyla. Det är magiskt.
Hoppas att du som läser detta också delar min uppskattning av naturen...