Vedugnsbakad pizza
I går eftermiddag när jag kom hem efter ett möte i stan rök det stora rökpuffar ur Tovas skorsten. Trots att solen sken och värmde! Det bådade gott.
Inne hos Tova var de redan i full gång. Massor av pizzadeg hade de satt och skurit, hackat och skivat diverse tänkbara ingredienser. Nu var det bara väntan på att ugnen skulle bli tillräckligt varm.
Så fint brann det inne i bakugnen. Ni kan inte ana vilken sagolikt god smak det blev på pizzorna. Tina och Tova hade många olika kombinationer på sina pizzor. Även de som kom för att smaka och titta på fick tillfälle att själva designa sin pizza.
Tina hade med sig fina bakspadar som vi försökte att flytta pizzorna med. Tova försökte men det var lättare sagt än gjort. Som vanligt kräver ett hantverkskunnande mångårig erfarenhet...
Här Tina bland pytsar och skålar framför bakbordet som hon släpat med till Tovas.
Inte nog med att vi invaderade Tovas kök vi lät henne klyva all ved så att det skulle brinna bättre och bli finare glöd. Såg ut som om Tova tränat på att hugga ved förr. Bra tös reder sig själv...
Här ser vi några av de nöjda gästerna. Det är Tovas pappa Roger och hans fru Yvonne. Pizzorna var små konstverk vart och ett för sig. Smaken som sagt sagolik.
De sista som kom och smakade var Titti och Tobbe som har sina hästar hos oss. De blev eld och lågor. Tyckte att vi skulle satsa på pizzarestaurang på fredagar och lördagar. Tova har låtit meddela att hon är intresserad av att medverka till tunnbrödsbakning. Vi hoppas.
Inne hos Tova var de redan i full gång. Massor av pizzadeg hade de satt och skurit, hackat och skivat diverse tänkbara ingredienser. Nu var det bara väntan på att ugnen skulle bli tillräckligt varm.
Så fint brann det inne i bakugnen. Ni kan inte ana vilken sagolikt god smak det blev på pizzorna. Tina och Tova hade många olika kombinationer på sina pizzor. Även de som kom för att smaka och titta på fick tillfälle att själva designa sin pizza.
Tina hade med sig fina bakspadar som vi försökte att flytta pizzorna med. Tova försökte men det var lättare sagt än gjort. Som vanligt kräver ett hantverkskunnande mångårig erfarenhet...
Här Tina bland pytsar och skålar framför bakbordet som hon släpat med till Tovas.
Inte nog med att vi invaderade Tovas kök vi lät henne klyva all ved så att det skulle brinna bättre och bli finare glöd. Såg ut som om Tova tränat på att hugga ved förr. Bra tös reder sig själv...
Här ser vi några av de nöjda gästerna. Det är Tovas pappa Roger och hans fru Yvonne. Pizzorna var små konstverk vart och ett för sig. Smaken som sagt sagolik.
De sista som kom och smakade var Titti och Tobbe som har sina hästar hos oss. De blev eld och lågor. Tyckte att vi skulle satsa på pizzarestaurang på fredagar och lördagar. Tova har låtit meddela att hon är intresserad av att medverka till tunnbrödsbakning. Vi hoppas.
Den långa resan
I fredags morse lämnade Brian Lundby för att sammanstråla med Carl i Skåne för gemensam resa norrut. De skulle köra med Valmeten och två vagnar på släp hela vägen från Södra Sandby till Orkesta-Lundby.
.
De lämnade Åkesholm vid 1730 efter att ha kontrollerat så att bromsarna tog på bakre släpet. Fick rapport från Markaryd att det gick strålande. Lite problem med bromsar som låste sig men i det stora hela; OK.
Lördag morgon hade de kommit till Motala. Allt hade gått som på räls. Tankade och fortsatte norrut. Då trodde vi fortfarande att de skulle hinna fram i tid för middagen hemma på gården. Nästa rapport var att de hade nästan tappat den sista vagnen för att draget gått av.
Vad gör man "in the middle of nowhere"? Jo letar sig fram till en entreprenör som ställde upp helhjärtat. Tack ni underbara snälla människor för att ni hjälpte min son och man. De var överväldigade av er hjälpsamhet och omsorg. Draget på släpet lagades av vänlig bysmed och vänlig grävmaskinentreprenör och färden fortsatte. Bad dem (Carl och Brian) om att höra av sig när de var på rull så att jag visste hur de mådde. Men tji inget ljud utan vi fick ringa. Då (vid 21-tiden) hade de kommit till Vingåker. Tankning och löfte om att ringa vid första bästa tillfälle. Hörde inget och ville inte ringa med risk för att väcka den som sov. Vakade och vaknade hela natten. Erica och Sofia skulle hämtas från bussen i Lindholmen vid 0400. De var där och hade haft så kul. Kändes bra. Var pigg när vi kom hem så jag tittade på TV och på mobilen för att se om någon ringt. Vid 0700 går jag upp. Släpper ut hästarna och plockar undan den sista disken från kvällen före.
Klockan 0900 bestämmer jag mig för att ringa. Bära eller brista. Sova eller väcka. Får då veta att de råkat ut för
däckexplosion under natten. På främre axeln på lastbilssläpet hade bromsarna låst sig på och ett av däcken drogs mot asfalten. Självklart blev det varmt och exploderade.
Nu var goda råd dyra eller så fick man sova på saken. De valde det senare alternativet. När så solen väckte dem valde Brian att gå upp. Beslutsamt gick han fram och kollade vad som egentligen hänt. De övervägde bärgare men bestämde sig för att aktsamt och mindre skyndsamt köra hem med bara ett däck/hjul på höger fram.
Klockan var närmre 1200 när de kom i mål. Ett sant och verkligt äventyr med många stressiga situationer. Till och med farliga. Kan nämna att säkringen till huvudströmmen på traktorn gick någon gång under natten. Då fungerade "saftblandaren" och varningsblinkers. Annars var allt becksvart. Tack till de högre makterna.
Allt gick bra och de fick sig ett gemensamt minne att förvalta. Själv genomled jag resan "Stand By".
.
De lämnade Åkesholm vid 1730 efter att ha kontrollerat så att bromsarna tog på bakre släpet. Fick rapport från Markaryd att det gick strålande. Lite problem med bromsar som låste sig men i det stora hela; OK.
Lördag morgon hade de kommit till Motala. Allt hade gått som på räls. Tankade och fortsatte norrut. Då trodde vi fortfarande att de skulle hinna fram i tid för middagen hemma på gården. Nästa rapport var att de hade nästan tappat den sista vagnen för att draget gått av.
Vad gör man "in the middle of nowhere"? Jo letar sig fram till en entreprenör som ställde upp helhjärtat. Tack ni underbara snälla människor för att ni hjälpte min son och man. De var överväldigade av er hjälpsamhet och omsorg. Draget på släpet lagades av vänlig bysmed och vänlig grävmaskinentreprenör och färden fortsatte. Bad dem (Carl och Brian) om att höra av sig när de var på rull så att jag visste hur de mådde. Men tji inget ljud utan vi fick ringa. Då (vid 21-tiden) hade de kommit till Vingåker. Tankning och löfte om att ringa vid första bästa tillfälle. Hörde inget och ville inte ringa med risk för att väcka den som sov. Vakade och vaknade hela natten. Erica och Sofia skulle hämtas från bussen i Lindholmen vid 0400. De var där och hade haft så kul. Kändes bra. Var pigg när vi kom hem så jag tittade på TV och på mobilen för att se om någon ringt. Vid 0700 går jag upp. Släpper ut hästarna och plockar undan den sista disken från kvällen före.
Klockan 0900 bestämmer jag mig för att ringa. Bära eller brista. Sova eller väcka. Får då veta att de råkat ut för
däckexplosion under natten. På främre axeln på lastbilssläpet hade bromsarna låst sig på och ett av däcken drogs mot asfalten. Självklart blev det varmt och exploderade.
Nu var goda råd dyra eller så fick man sova på saken. De valde det senare alternativet. När så solen väckte dem valde Brian att gå upp. Beslutsamt gick han fram och kollade vad som egentligen hänt. De övervägde bärgare men bestämde sig för att aktsamt och mindre skyndsamt köra hem med bara ett däck/hjul på höger fram.
Klockan var närmre 1200 när de kom i mål. Ett sant och verkligt äventyr med många stressiga situationer. Till och med farliga. Kan nämna att säkringen till huvudströmmen på traktorn gick någon gång under natten. Då fungerade "saftblandaren" och varningsblinkers. Annars var allt becksvart. Tack till de högre makterna.
Allt gick bra och de fick sig ett gemensamt minne att förvalta. Själv genomled jag resan "Stand By".
Bakom molnen där lyser solen
Vi fiarde vå bröllopsdag ute i Skärgården på Arholma. Vädret var strålande, vattnet var varmt så det blev flera svalkande dopp och vi hade det bra. Njöt "skumpa" på den mjuka berghällen med utsikt över det öppna havet. Cyklade ön runt och tittade på öns odlingar. Vi intog en härlig måltid på öns krog. Där såg vi solen gå ned i havet. Så lugnt och stilla och fridfullt.
Flädern har hunnit blomma sen jag skrev senast. Här i Uppland är det minsann inte så enkelt att hitta fläderbuskar. Till min glädje fann jag några buskar som växte utmed en av våra större vägar. Snabbt plockades några blomklasar som sen fick ligga och gosa till sig i en lag av socker och citron. Efter en tid silade jag bort blomklasar och citroner för att sen fylla flaskor med härlig sommarsmakande flädersaft.
Vi har också kunnat njuta av underbara smultron som vi plockat vid vårt fritidshus. Den tidigare ägaren hade ett väldigt stort trädgårdsintresse. Detta har visat sig i form av mängder av olika växter. Trodde att jag kunde ganska många olika sorter men tji. Visst pion och bolltistel men alla de andra. Vad är det som växer?
