Ännu mera skidor

Det är så kul att vår dotter hänger med när Skrållan och jag tar en tur med skidorna.

Vanligtvis är det hunden och jag som färdas genom skog och mark. För det mesta en njutbar och avkopplande upplevelse. Värre blir det de gånger något vilt djur korsat vår väg. Då kittlar det till i Skrållans lilla bruna nos och vips ligger matte på backen med skidorna i en helt annan riktning än hunden. (Hon är kopplad i lång självinrullande lina). Eller om våra riktningar stämmer då blir det full fart. Hålla balansen, samtidigt försöka korta in kopplat, ploga med skidorna för att få broms och undvika småsten som hästhovar sparkat upp i galoppen. För det mesta slutar våra äventyr med ett leende men ibland blir jag ilsk. Då blir det att gå fot i snövallen till vänster om mig. Åtminstone ett litet tag.

Att all skidåkning i vår omgivning över goda grannars åkrar triggar fantasin ska villigt erkännas.
Som att se kyrkan i solnedgången när snön ligger vit och det är gnistrande kallt. Hur många kunde njuta för hundra år sedan? Då vi frös eller svalt ihjäl under omständigheter som rått i vinter. Och vi bara klagar. För varmt, för kallt, för lite snö det är mörkt eller för mycket snö det blir aldrig vår. Jag är verkligen tacksam över att få njuta av vintern som jag gör. Fast lite väl mulet lite väl ofta!!!!








Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0